Planering inför dop!

29. apr, 2018

Nu är det full fart med planering inför Isaks dop. Eftersom dagarna är fulla av amningsuppehåll, så får jag börja tidigt med att planera dopet. Isak ammas ung varannan timme, ibland oftare. Så det blir inte så mycket tid till annat för mig. Men det gör mig inget Ler stort

Datumet är satt, det blir den 23:e juni, midsommardagen. Blev glad över att kyrkan hade den tiden ledig, för det är ju en sådan helg, då de flesta kommer "hem". Både min bror och Alex bor ju längre undan. Men nu får jag hoppas att de kan vara med.

Det blir ett enkelt dop. Ingen mat serveras efteråt, utan det blir kaffe och tårta (gjorda av mig). Har planerat in lite bakning å. Finns en och annan kaka som önskas {#smileys123.tonqueout} Kruxet är att jag vet inte alls hur mycket jag ska göra. Har alltid haft det problemet. Att beräkna portionsmässigt är inte min grej. Brukar alltid bli jätte mycket över. Man får äta tårta i flera dagar. Så då blir man ganska trött på den sötsaken Galen

Isak ska få ha min dopklänning. Den jag döptes i. Min faster virkade den till mitt dop åt mig. Min far å styvmor har förvarat den åt mig. Minns jag inte helt fel, så har mina syskon på min pappas, också döpts i den. Min äldsta son och ena tvillingen är också döpt i den. Så nu är det Isaks tur. Har en önskan om att mina framtida barnbarn kommer att döpas i den. 

Lägger ut ett kort på min dopklänning. Det kommer att vara nytt sidenband på den, ville att färgen skulle bli en överraskning Ler stort

Inbjudan är utskickade. Vi tog den lättare varianten, använde oss av facebook.

Nu vaknar den lilla till, dags för mat igen {#smileys123.tonqueout}

Ha det gött!

27. apr, 2018

Isak här på foto 2 månader gammal 💕

11. apr, 2018

Lördagen den 17 februari kl 15.31, föddes min 4:e son vid namn Isak Hjärta 

Jag började få en massa sammandragningar, på onsdag samma vecka som födseln. det var under promenaden jag tog, då jag skulle möta upp tvillingarna vid skolbussen. Det är inte många meter till hållplatsen, men det tog sin tid för mig att ta mig hem. Kände i hela kroppen att något var på gång. Jag hade varit upprörd tidigare under dagen, så det var väl också en hjälp till att det hela startade. Tiden för födsel var överskriden med nån dag, så jag var nog "lättstartad" Ler

Sammandragningarna fortsatte, men de var inte så starka ännu. Gick och la mig för kvällen, vakna ca kl 00.00, då drog det igång lite mer. Fick starkare smärtor. Jag lyckades somna om en liten stund. Hade smärtor från och till hela natten. På morgonen så upptäckte jag att jag hade börjat blöda lite. Ringde till min "svarttaxi" Laila. Hon kom för att köra in mig till förlossningen. Ringde min syster Mia också för att få hit henne till tvillingarna. Mia skulle stanna här och ta hand om barnen och hemmet den tiden jag var inne på sjukhuset. Maken Tony fick stanna kvar hemma, medans jag åkte med Laila in till centralsjukhuset. Han skulle komma efter, när Mia skulle anlända.

När jag anlände vid förlossningen, så blev jag undersökt. Barnmorskan konstaterade att jag inte var riktigt redo än, utan hon valde att skicka hem mig igen. Jag blev orolig, då jag vet att jag kan vara trög i början,men att det går fruktansvärt fort när det vill. I min journal så står allt sådant, men det spelade ingen roll vad det stod där eller mina ord. Jag skull hem! Laila var snäll och körde hem mig igen. Tony var precis på väg till att åka, när jag ringde och sa att jag kommer hem igen. Kan ärligt säga att jag fick sån ångest, katastrof tankar fick jag kämpa med. Mina andra förlossningar, har varit långdragna, och pga tidig vattenavgång så kan jag utveckla betastreptokocker. Det var det som hände vid min första förlossning. Vid tvillingarnas födsel, så var de förberedda på det, och hjälpte mig att föda dom genom igångsättning (eftersom mitt värkarbete inte var så intesivt).

Min syster stannade kvar hos oss under dagen, trots att jag inte var på sjukhuset. Hela torsdagen, så gick jag med värkar hemma. Försökte att dölja mitt mående för killarna, men de såg. BArn är inte dumma inte Ledsen Vi kom i säng alla ganska sent den dagen. Satt uppe och pratade med syster, andades så gott jag kunde mellan sammadragningarna.

Fredagen kom, och nu hade jag börjat blöda mer, sammandragningarna var starkare. Ringde in till förlossningen, och jag skulle åka in. Laila kom åter igen och körde in oss tillförlossningen. Väl där igen, så fick jag reda på att jag hade inte öppnat mig såpass mycket igen. Jag blev så ledsen, för jag är så less på att allt ska ta en sån tid. Jag visste ju även att de skulle skicka hem mig åter igen, och paniken var nära. Förklarde åter igen, allt som jag hade sagt dagen innan ang min situation med mina tidigare erfarenheter. Men det spelade ingen roll. Då trädde Tony in, och drog upp min bakgrund när det gäller panikångesten. Så de pratade med mig om det. JAg sa ärligt att jag hadefått mer ångest under graviditeten, pga sömnbrist, utmattning och att jag hade inte mått så bra fysiskt under graviditeten. Barnmorska gick iväg och pratade med läkaren. De tog ett beslut att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset det dygnet, så de skulle få se vad som skulle ske. Vi hamna på ett rum tillhörande förlossningen, där skulle jag få smärtlindring och även bricanyl, för att stanna upp sammandragningarna lite. De ville att jag skulle få sova lite, då jag hade varit vaken nästan 2 dygn. Orkade vila ca 1 timme. Jagoch Tony tog många promenader inom sjukhuset, för att försöka få livmodertappen att bli lite mer medgörlig.Kan säga att det lönade sig inte. Jag svor över min kropp, grät en hel del. Blev så less mig själv. Tony blev min stöttepelare. Han krama mig och fanns där för mig. Tony var den starka, och stark på ett sätt som jag aldrig trodde att han skulle vara för mig. Jag kände en sådan tacksamhet till honom Hjärta Senare på kvällen, så tog läkaren beslut på att vi skulle hamna på patienthotellet istället. För förlossningen var överfullt. Det fick väl gå bra för oss, vi var iaf kvar på sjukhuset. Men jag hade så ont, trots min höga smärtgräns, så var det jobbigt. Jag tål smärta, men långdragen smärta sätter sig psykiskt på mig.

Natten till lördagen, var inte rolig. Så fruktansvärt många förvärkar. Tony klockade dom hela tiden. Jag försökte sova mig igenom dom, men det gick inte alls. Till slut så ringde vi förlossningen, så vi gick dit för en undersökning. Träffade på enäldre härlig barnmorska. Hon var lugn och berättade att nu började det hända något Ler stortMen lång väg kvar. Hon sa bestämt att vi skulle sluta och klocka mig, inte gå runt (minkropp skulle vila), och hon skickade med lite smärtlindring och nattamål (smörgås och yoghurt). Vi skulle komma tillbaka på förmiddagen, så skulle de ta ett nytt beslut.

Kl 11 så kom vi tillbaka till förlossningen, och undersökningen visade att "tappen" var på väg att plana ut sig. Nu fick vi beskedet att de skulle hjälpa mig med droppstimulering. Vi fick installera oss på ett av förlossningens rum. Äntligen! Nu var vi inom de väggarna. Barnmorskan sa nu, att vi skulle få bebis till kvällen/natten. Det kändes skönt att höra. Var ju så rädd för att de skulle skicka hem oss. Men nu så lyssnade de ordentligt på oss.

Klockan tickade på. Flera undersökningar, och lite övertalning på smärtlindring. Jag sa att jag helst enbart ville ha lustgas ( de andra förlossningarna har jag haft det). Tony tyckte också som barnmorskan, att jag skulle överväga lite smärtlindring, med tanke på min trötthet efter dessa 3 dygn med smärtor ochingen sömn. Så fick det bli då.

Barnmorskan skulle få vattnet till att gå, för det var konstigt att det inte hade gått än. Så gar det alltid varit tidigare att vattnet hade gått. Men icke denna gång. Barnmorskan kom inte åt för att sticka hål på hinnsäcken, så hon masserade min mage för att framkalla en värk. Men hon behövde inte göra så mycket, för helt plötsligtså "gick" vattnet. Fy och tvi! Det känns så hemskt, precis som om man kissar på sig Förvirrad Nu skulle de avvakta 1 timme och se vad som skulle ske. Om jag öppnade mig självmant eller att jag behövde droppet. Undersökte mig efter timmen hade gått, och fortfarande inte öppen mer än 3 cm. 7 cm kvar Ledsen Jag berättade åter igen för barnmorskan, att det kan gå fort, som tidigare. Jag är trögstartad, men sen kvick. Såg på henne att hon tog det åter igen med en nypa salt. "Grannen" rummet bredvid skulle allt föda före mig sa hon och skrattade.

Barnmorskan gick iväg för att ringa narkosläkaren, och för att göra iordning droppet till mig. Jag hade fått igång en liten dos med lustgasen innan hon gick iväg. För värkarna var kraftiga nu. Nu hade det inte gått lång tid från inskrivningen, smärtorna var illa. Tony stod hela tiden vid min sida. Han höll en varmvattenflaska mot min ländrygg. Hade så ont där. Men han fick ställa sig vid mitt ansikte istället, för jag ville hålla hans hand då värkarna var som värst. Nu kom barnmorskan in med droppet, coh jag skrek till henne att jag vill krysta. Hon trodde mig inte riktigt tror jag, med tanke på att hon hade ju undersökt mig för typ ca 15 minuter sen. Men hon kollade mig, och hon blev förvånad. Isak var på väg ut! Hon ringde på hjälp. De hann inte ens att knyta förklädet, utan jag fick börja krysta. Efter några krystningar, så föddes han, vår lilla Isak Hjärta

Isak föddes med 10 fingrar och 10 tår, och skrek med friska lungor. Mycket hår han han också den lilla gossen.

Barnmorskan sa, att hon hann och tänka att jag hade ju sagt att allt kunde gå fort... Hon fick sig nog en tankeställare där. 7 cm kan gå fort... Även Isak hade dragit sig nedåt snabbt.. Så även denna gång, så födde jag utan smärtlindring. Enbart med en väldigt låg dos med lustgas som lite hjälp. Lite stolt är jag, men jag kan erkänna att jag känner mig lite snuvad på att få uppleva en förlossning med smärtlindring Ler stort

Vi, jag och Isak mår bra. Allt har flytit på bra. Tänker ordna ett album med kort på honom Hjärta

Jag vill tacka alla som var med på denna resa! Tack för all hjälp.

Ett speciellt tack till min syster Mia, som gav både mig och tvillingarna trygghet då jag var på sjukhuset. Så härligt att inte behöva känna oro över hemmets delar och killarna.

Det största tacket, går till min man Tony, som verkligen fanns där vid min sida. Jag kände verkligen en enorm trygghet till honom, och hans kärlek till mig lyste. Det vackraste, var att få se hur hans glänsande ögon lyste, av kärlek när han tittade på vår son. Kärlek.

Hjärta

 

  

21. jan, 2018

Nu är det ett nytt år. På både gott och ont. Jag hoppas innerligt, att detta året ska bli lite skonsammare mot mig. De sista åren har verkligen varit en prövning för mig, både på det ena och det andra sättet. Men jag står fortfarande upp, och det är nog en stor del för att jag är såpass trygg i mig själv nu. Trots utmattning och ångestpåslag, så känner jag tryggheten inom mig.

Jag har fortfarande inte fått tag på en laptop åt mig, eller fått min andra dator lagad. Min bror och son har tittat på den, men den lever tydligen sitt eget liv. Fläkten är bränd iaf Ledsen Så det är därför jag inte bloggar så mycket, som jag önskar och vill. Den som jag använder nu, är hopplös att skriva med, och på min iPhone så är det svårt att se vad man skriver, hoppar hit å dit mellan sidorna. Den fungerar säkert bra egentligen, men jag har inte det tålamodet nu Arg

Imorgon, måndag den 22 januari, så går jag på föräldraledighet. Skulle egentligen vänta med att ta ut föräldrapenning, och vara fortsatt arbetssökande. Men jag är tydligen eftertraktad på arbetsmarknaden, så bolag och kommuner ringer ner mig för intervjuer, så det har utvecklat en pressångest på mig. Det är inte det att jag inte är glad för det, för det är jag. MEN jag tänker på den dagen, då jag kommer tillbaka efter mammaledigheten, så ska jag söka jobb igen. Då kanske de inte är intresserade på samma sätt, efetrsom jag har tidigare sökt, men inte kunnat tacka ja till jobbet ändå. Blir en dum cirkel av det hela.

Planeringen är, att jag ska börja arbeta lite framåt tidig sommar, och sen andra semesterperioden så ska jag gå på schema. Jag har en plats redan om jag önskar Ler Andra bolag vill ocksåatt jag kontaktar dem direkt när jag känner att jag vill jobba. Härligt! Så nu är det bara och hålla tummarna för att allt går bra, och att Tony då kan vara föräldraledig.

Graviditeten flyter på. v 36+5 idag. Stor om magen. Försökte ta ett kort på mig, men det blev lite dåligt. Lägger ut det ändå. Än så länge, så har jag enbart gått upp graviditetskilon. 11 kg på magen. Börjar tyvärr få lite vatten i kroppen. Krämpor har jag. Sover knappt pga smärtor från bäckenet, muskler och klämd nerv. Så detta med sömnen är det värsta. Är så sliten, kroppen är som gele många gånger. Orkar inte stå för länge, vissa dagar så kan jag bara ligga ner. Dagarna går framåt, så det är det som tröstar mig till att stå ut Ler stort

Graviditetsdiabetesen är under kontroll. Blodsockret är bra, och bebsien mår bra. Var inne på ultraljud för mätning i början av januari. Allt såg fint ut och Isak har stor plats i magen efter sina syskon sa barnmorskan. Jo, det känner jag kan jag jag erkänna. Då låg han huvud ner, gjorde det förra veckan också. Hoppas på att han sköter sig, och fortsätter med det. Än så länge så planeras det en vaginal förlossning.

JAg fick åka iväg och göra en extrakoll hos barnmorskan, för jag hade några symtom för havandeskapsförgftning. Tog proteinprov och blodtryck m.m. Men proverna var okej. MEN fick stränga order nu på att ta det lugnt. Jag gör inte det tillräckligt tydligen (det tycker ju jag). Men så är det inte. Så nu ska jag vila 2*2tim varje dag. Då inte med mobil, tv och dator m.m, utan bara slappna av och vila hjärnan. Lättare sagt än gjort. Men jag får försöka fixa till det.

Min äldsta son, fyllde 25 år den 16 januari. Tiden sticker iväg! Han och hans flickvän är hemma nu den här helgen, så vi hade kalas för honom igår. De åker hem idag Ledsen De kommer tillbaka snart igen, för Isak kommer nog snart!

Ha en bra dag alla <3

Å glöm inte, ni får mer än gärna skriva i Gästbok Hjärta

 

29. dec, 2017

En trevlig överraskning blev det, när Alexander tog upp en fin julklapp till Isak från honom och Madeleine ( min svärdotter ).
En liten fin resväska med nya tuffa kläder i. Nappar och en ekologisk duschtvål fanns det också 😊 Jag tyckte att det var en fin gest! Undrar allt på om inte Madeleine och Alexander blev lite bebissjuka när de gick och kollade in kläder å sånt ☺️ Trots att jag snart ska bli mor åter igen, så har jag inget emot om ett barnbarn kommer ❤️