27. jan, 2017

Vem är jag?!

Hej på er därute!

Jag börjar och berätta lite om mig själv i det första riktiga inlägget :-)

Mitt namn är Viktoria Lövgren, bor med min familj i Vålåsen, några mil från Grums, i det vackra Värmland.

Jag är  40+, och med glädje, kan jag säga att jag har välkomnat den åldern. Började mitt "riktiga" yrkesliv som servitris när jag blev 18 år, hade flyttat hemifrån flera år tidigare. Hade ungdomsarbete innan på ett dagis och kommunala musikskolani Arvika ( där jag bodde före Vålåsen).

Under dessa åren före 18, så blev jag gravid. Jag hann fylla 17 år innan min Alexander kom till världen :-) Brukar säga, att han blev min räddande riddare. För tack vare det valet jag tog då,så fick jag något att kämpa för i livet. Kämpa för att våga leva ett LIV, och ge någon ett tryggt och kärleksfullt liv. Våga leva tänker ni?! Jo, exakt så var det. Min bakgrund är brokig med en del otrygghet, osäkerhet och sen i mellanstadiet kom panikångesten. Jag kommer att skriva mer i ett annat inlägg, mer från den tiden och vägen till det liv jag har idag :-)

Jag arbetade som servitris i flera år, arbetade även på ett projekt, som jag i slutändan, fick förmånen att bli projekthandläggare. Ett av de absolut bästa arbete man kan ha, och de bästa medarbetarna. Där växte jag rejält i mitt sinne. Hjälpte andra att växa också. En otrolig känsla som spreds sig i hjärtat. När en deltagare kom till projektet, med ett stukat självförtroende och slutade med en självsäkerhet, även en trygghet i sig själv. Då känner man lycka :-)

Under dessa år så var min son vid min sida. Det var han och jag mot världen, som vi brukade säga :-) Vi hade det inte så lätt ekonomiskt och jag var ensamstående. Men vi klarade oss trots det. Det fanns några runt oss som hjälpte till med det de kunde, som far med familj och mina vänner.

År 2000/2001, så gick jag rakt in i den berömda väggen. Fast jag "fattade" det inte. Hade inte varit medveten om att det fanns någon "vägg" att springa in i. Men den stod där, säkert flera år innan också, men jag upptäckte inte den. Min psykiska åkomma, ångesten, gjorde sig rejält påmind då. Flera trauman kom flashande tillbaka. Jag, som aldrig bad om hjälp, var nu tvungen att inse sanningen. Var tvungen att ta till hjälp!  Så detta var början på en jobbig resa känslomässigt för mig... " A long way home"

Mitt syfte med denna blogg, är att skriva lite om hur jag har upplevt min kamp inom det psykisk, klara av vardagen i det välmående. Hur jag kom tillbaka till mig?! På vilket sätt fann jag min hjälp?! Det finns lyckliga glimtar genom den resan, med att få träffa min räddande ängel Eva, och mina tvillingars Rickard & Leons födelse.

Nu, idag, så är jag utbildad undersköterska med inriktning inom LSS. Har fortfarande familjen runt mig. Arbetar som personlig assistent/instruktör på en Daglig verksamhet. Finns även tillgänglig som vikarie inom den öppna Psykiatrin.

Har naturen nära, därifrån återhämtar jag mig och mina krafter. Har fått en trygghet i mig själv. Har hittat den riktiga Vicki. Jag har hittat hem! 

Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter och kunskaper. Jag finns här!  Jag är ingen skribent, men jag ska försöka göra mitt bästa för att göra mig förstådd :-)

 

"Under mina vingar" .