6. feb, 2017

Sjukdomens rädsla...

Imorgon ska jag iväg på mammografi på Centralsjukhuset i Karlstad. Första gången för mig. Skulle ha åkt dit för något år sen, men på grund av olika anledningar så har jag inte kommit iväg. Rädsla kanske någon tror! Men så är det inte. Men vissa saker är ändå jobbiga att ta itu med. Fast nu blir det gjort, så länge inte någon sjukdom inträffar eller så.

Detta ordet cancer, är ett ord som verkligen kan sätta igång alla till "flykt" känslor som finns. Tänk att ett så litet ord, kan vara så enormt skrämmande! Det finns så många omkring mig som har, och kämpar än idag mot denna förrädiska sjukdom. En nära anhörig till mig, dog inte för så länge sen i cancer. Några år äldre än mig. Så hemskt. Begravningen var ljus och fin, med många förmedlande kärlekskänslor. HjärtaRosieHjärta

När något sånt här inträffar, så får man en tankeställare. Man tänker sig in i situationen om man själv skulle bli drabbad. Man kan ALDRIG veta i förväg hur man skulle ta ett sådant besked, kan bara gissa. Jag som är en person, som inte vill vara till en belastning för andra, vet att jag skulle försöka och ordna upp allt ifall det skulle gå fel.. Usch, jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva uppleva det Ledsen

Jag märker på barnen här hemma, att de är oroliga över att något ska hända mig. De pratar mycket om cancer. Vad man får äta, eller bör äta för att undvika cancer hit och dit.Eller vad man ska göra eller inte.. Visst är det viktig att de får kunskap, men det kan bli bakslag på barn känslomässigt. Iallafall om de blir matade med för mycket information, eller för mycket olika informationer.

Min ena kille är en funderare, och han har pratat med mig om sjukdomar. Emellanåt så har han panik, är jätte orolig över vissa saker. Jag försöker lugna honom genom att säga, att vi får ta itu med det problemet, den dagen det skulle komma,om det gör det. Jag är hans ALLT, och jag vet inte vad som skulle hända med honom, ifall det skulle visa sig att jag var sjuk i något allvarligt. Självklart så skulle det vara jobbigt för alla i familjen , om det skulle bli något. Men med hans panik som han har redan nu, bådar inte bra om hans värsta mardröm skulle besannas.

Tror att en händelse bottnar i hans panik när det gäller mig. För lite mer än 3 år sen, så var jag väldigt sjuk. Börja med influensa liknande symtom. Hade hög feber och mådde riktigt pyton. Jag blev inget bättre, så efter några dagar så var det dags för mig att gå till läkaren. Jag kände på mig att något inte stämde riktigt. Självklart så fick jag domen influensa. Tog några prover och blev hemskickad. Febern fortsatte att stiga, och sämre mådde jag. Nu hade jag fått problem även med mina körtlar. Luktade så enormt hemskt! Jag kände av paniken inom mig, började få dödsångest. Så hemsk känsla! Killarna var på mig nästintill hela tiden de kunde. De såg till mig, och gick till Tony när de var jätte ororliga över att jag låg och hade frossa.Jag är en stönigkvinna,de som känner mig kan intyga det. Så trots att jag var så sjuk, så försökte jag ändå att hålla mig vaken och umgicks med killarna. För det mesta så vann febern över mig, så jag somnade.

När jag hade varit dålig över 1½ vecka, så var jag tvungen att gå tillbaka till vårdcentralen. Träffade överläkaren där. Han insåg hur dålig jag var. Tog några extra blodprover på mig. Jag kan erkänna, att den korta resan från mitt hem till VC, kändes hur lång som helst. Orkade knappt gå. Var på väg att bli uttorkad också.

Läkaren kontaktade mig dagen efter, och berättade att mina blodprover var inte bra. Behövde komma dit en gång till för fler prover. Då förstod jag att det var lite allvarligt. När proverna var tagna, så var det bara å vänta igen. Under tiden, så försökte både Tony och killarna att få ihop vardagen så gott de kunde. Det värsta var att få i mig dryck och mat. Jag orkade inte! Ville bara gråta. Hade sådana smärtor i kroppen. Mina njurar hade blivit uttorkade, så jag hade så ont i ryggen. Läkaren ville lägga in mig på sjukhuset, men jag vägrade. Ville vara hemma hos mina barn!

Åter igen, så ringde läkaren samma dag till mig. Mina vita blodkroppar var åt skogen. Han ville inte göra mig orolig men han ville ta ett prov till för att utesluta leukemi! Vad? Hade jag blodcancer?! Fick panik... Men lämna mer blod åt labbet.. Det blev en snabb återkoppling med läkaren, han konstaterade ett elakartat virus. Herregud, va lycklig jag var över ett virus! Men nu var han tvungen att rota åter igen, vilket virus det var som jag hade. För detta virus hade ju satt sig på mina vita blodkroppar och min lever. Min leverfunktion var inte bra, och det bådar inte gott. Men läkaren hittade virusformen. Det tråkiga var att man kunde inget göra. Detta virus kunde jag har haft i kroppen ända sen jag var liten. Varför det hade brutit ut, visste ingen. Nu var det "bara" att låta mitt immunförsvar motverka viruset, och så skulle vi se till att inte min lever el blodkroppar blir mer skadade. Jag var riktigt dålig i ca 10 veckor. Helvetes veckor kan jag erkänna! Var ofta och tog blodprover för att ha uppsikt på mina organfunktioner osv. Mina vita blodkroppar blev mycket bättre, men leverfunktionen tog det längre tid för. Först efter 1½ år, så visade leverproverna att de var helt återställda. 1½ år!! Men jag hade tur, för jag kunde ha fått bestående problem med levern. Att komma tillbaka efter en sådan kraftig infektion, var inte lätt. Min kropp tog skada, men jag lever och det är jag lycklig för. Så jag vet, hur det känns att vara totalt utslagen efter att kroppen motarbetar virus. En positiv sak i det hela, är att jag lär ALDRIG mer kunna få just den infektionen Cool Men som läkaren sa, så finns det 3000 andra virus som jag kan få slåss mot. Snäll läkare, eller hur?! Vinkar

Den gången, så gick jag igenom många: Hur ska jag lösa det? Vad blir bäst? Vad ska göras ifall jag dör? Många tankar snurrade mellan varven som jag tuppade av. Man får sig en tankeställare vid sådana händelser. Jag fick det iaf...

Jag försöker så gott jag kan, när det gäller att  leva "rent" i livet. Jag tror mycket på ekologiska varor, el biodynamiskt odlat. Tyvärr så stoppar min ekonomi många gånger till att kunna inhandla det. Mindre kemikalier i kroppen, så mår vi bättre. Nu kan man inte få 100% ekologiskt, med tanke på att vi kan inte göra något åt föroreningar i vår miljö. Den är redan så förstörd, men vi kan göra ett försök iaf. Å helt ärligt, så smakar den ekologiska maten mycket bättre Kärlek

En dag, så kommer det enbart finnas ekologiskt hemma hos mig och min familj!

Man lever på det sättet man själv väljer! Jag har min tro och du har din tro!

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver uppleva känslan åter igen, som jag hade under min sjukdom! Men en sak lärde jag mig, och det är att: Man ska njuta av livet! Göra allt för att må bra!

Bygg upp livet, på det sättet du vill leva på. Följ magkänslan! Kan man inte förändra över en dag, så gör förändringen i den takt du orkar med! Till slut så står du där, med det livet du önskar att ha Hjärta

Tack till livet!

"Namaste"