4. mar, 2017

Dåtid....

Som sagt var, så har jag inte orkat skriva nu de senaste dagarna. Jag förvarnade er läsare om det.

Jag erkänner, att jag har mått ganska risigt dessa dagar. Har haft så ont i ryggen, eller bröstkorgen som det heter. Smärtan utgår från kotorna mellan skuldrorna. Går upp i nacken och ut i armen. Konstigt tycker ni?! Men med musklerna runt/ i skuldrorna, så använder man armen. Allt är sammakopplat har jag fått lära mig nu. Har även fått reda på, att det är därifrån, mitt problem med musklerna i armen har att göra. Ursprungsproblemet antagligen. Sjukgymnasten och massören kartlägger mina skador, från början till nu. Jag får förflytta mig bakåt i tiden, för att få svar på varför. Hitta "roten" till mina skador. Saker och ting dyker upp i minnet. Vissa delar förstår jag varför jag har förträngt. Inga skojiga minnen så att säga. Men jag förstår varför min kropp ger upp Ledsen.

Jag kom på häromdagen, för min sjukgymnast bad mig tänka till, att jag fick gå till en sjukgymnast då jag var ca 18 år. Hade precis så ont och problematiskt som nu i ryggen. JAg hade glömt bort det, jag har inte lagt ihop att det kan vara samma skada.  Men han (sjukgymnasten) sa att jag måste ha gjort något för kotorna var inte bra. Undrade på om jag hade varit med i en bilolycka eller något hemskt fall. Jag sa nej den gången... Ville inte sitta och berätta sanningen. Rädd för konsekvenserna då. Fick då tillfällig hjälp. Men även orden, att detta kan hindra mig från att kunna bli smärtfri livet ut. Gick flera år. Fick problem med min ena axel ( inte samma som nu). Gick åter igen till samma sjukgymnast. Fick då domen att det kom från skadan i ryggraden mellan skuldrorna och uppåt. Då berättade jag för honom, vad jag hade varit med om. Ifall det kunde vara orsaken... Mycket riktigt, så trodde han det. Nu är detta början på orsaken till min probelmatik nu. Men har man fått en skada, så förvärras den med åren som går. Så är det med allt tyvärr..

Mitt förflutna...

En del vet sanningen, en del vet en förskönad sanning, en del vet inget alls...

Jag har levt i misshandelförhållanden, i tidig ålder. Blev misshandlad för både det ena och det andra. Kunde t ex stå och laga "fel" mat ( i betraktarens ögon), Straffet blev en hel slag och sparkar. Som person så är jag ganska envis. Jag slogs inte ner och bara blev liggandes. Ställde mig upp efter varje slag. Grät inte... Bara väntade på att ilskan skulle ta slut i förövarens sinne. JAg valde att ta emot ilskan. Ville inte att någon annan i min närhet skulle behöva få på sig den. Jag minns första gången jag fick slaget. Ingen örfil, utan en knytnäve rakt på käkbenet, och kastad nerför en stentrappa. Jag blev så chockad! Förstod inte varför.. Fanns ingen anledning, enligt mig iaf. Men jag fick ut för mycket i dennes liv. Aggressionerna mot andra, rastlösheten, dålig självkänsla, svartsjukan och så vidare. Jag var en slagpåse. Å alla dessa hemska ord jag fick höra. ALLT bara för att få mig att bli svag i sinnet... Tappa tron på mig själv..

Det fanns de dagar som jag inte kunde visa mig ute. Hemska blåtiror och fläskläppar. Sminkade mig ganska ofta på den tiden. Min vännina hade smink som dolde det bra. Det var så dumt av mig att inte be om hjälp. Med facit i handen så skulle jag ha gjort det. JAg skulle ALDRIG ha funnit mig i detta. Varken fysisk eller psykisk misshandel. Det har förföljt mig. Sviterna finns alltid kvar där, och nu visar sig även sviterna på kroppen min.

I för många år, pågick denna skadegörelse på min kropp å sinnet. Jag är glad över att jag har haft bättre förhållanden efter denna tid. Men osäkerheten har funntis där hela tiden, trots att t ex tvillingarnas far inte gjorde nån tendens till att vilja slå. Men rädslan är inte lätt att lära om.

Nu hemma hos mig, så är inte våld välkommet. Jag kan inte finna mig i ett sådant beteende. De som misshandlar, förstår inte hur mycket de förstör en människa inombords. Även denna psykiska misshandeln är hemsk. Ord kan inte "suddas" ut som t ex ett blåmärke gör. Jag minns alla ord som är sagda till mig. Ord gör ont. Skador har jag kvar efter fysiska misshandeln, som broskbitar i huvudet, käkbenet och rygg/nacka. Minnena... Ja dessa minnena... De försvinner inte... Svårt att se på filmer som innehåller hustrumisshandel. "Sova med fienden" kan jag tvärgråta åt.

När ni läser detta, så kanske era tankar blir tillfrågor. Varför gick hon inte? VArför stannade hon kvar? Varför bad hon inte om hjälp?

Finns det några rätta svar?! Men när man är i en sån situation, så blir man nedtryckt. MAn blir lovad gång på gång, att det inte ska hända igen. Det var ju på grund av en dålig dag eller på grund av "mig". MAn blev alltid anklagad för att vara elak om man sa emot, eller att allt var mitt eget fel. Ingen som skulle tro på mig eftersom jag var en sån loser. Ingen älskade mig elelr kunde älska mig, så varför skullede tro på mig... Många ord i olika former och ordmeningar. SJälvklart så tror man på orden till slut, eftersom man var en dålig och hemsk människa. Man slutar att tro på sig själv. MEN man kommer till en punkt i livet, då allt har runnit över. Då orkar man bryta sig loss. Man kanske måste se till att ha stöd eller hjälp på vägen. Men det är värt det! För det dåliga samvetet man får, när man gör den förändringen, så måste man ha ett stöd ( i de flesta fallen). För man hamnar för det mesta i en svacka, och då är stödet viktigt att ha. Så att man orkar stå emot alla dessa fina och goa orden ifrån "gärningsmannen". Men den goda fasen går över, och då brukar fas 2 sättas igång. Då blir orden inte så fina inte... 

Finns så mycket jäkelskap i vår värld. Man måste lyssna på sin magkänsla. Jag måste lära mig att göra det och många andra. Vi som bryr oss om andra, eller är varmhjärtade/ödmjuka, är lätta offer för de som misshandlar...

 Detta var lite av mina tankar från de närmste dagarna...

Jag vill bara kunna må bra nu. Kunna ge alla mina barn den trygghet de behöver. HAr skyddat dom och kommer alltid ge dom det beskydd de behöver. Jag önskar verkligen att ingen ska behöva gå igenom detta!

Jag får "sota" för nu att jag har varit blåögd och godtrogen! Mina skador får nu försöka å läkas så gott det går. Det är många år sen, men jag minns det som om det hade hänt igår.

Nu ska jag blicka mig framåt. Inse att jag är värd att leva och värd att ha ett bra liv. Å aldrig någonsin låta mig manipuleras till något annat. Aldrig ta emot mer SKIT!!

Ta hand om mig med ditt hjärta, så tar jag hand om dig med mitt hjärta!

KramHjärta

Här kommer lite information!

Jag rekommenderar en sida, där ni kan få hjälp vid misshandel. Information.

Jag har kopierat en sida från den sidan... Läs! www.psykiskmisshandel.se

   

Tvivlar du på vad du upplevt?

Människor som blir utsatta för misshandel tvivlar ofta på att deras uppfattning och upplevelser är riktiga. Det beror på att misshandeln bryter ner ens självkänsla så att man till sist inte tror att det man ser, hör och känner är verkligt. Många misshandlare säger dessutom att partnern är tokig, psykiskt sjuk eller dum i huvudet för att få dig att tvivla på dig själv.

Det finns en enkel regel du kan följa:

  • Lita på dina känslor. Om det känns fel så är det fel!
  • Ditt liv går ut på att försöka förstå vad hen vill, hur du kan göra personen nöjd.
  • Du vet inte riktigt vad som är trasigt i ert förhållande men du fortsätter försöka reparera det.
  • Du försöker komma på hur du ska uppföra dig för att hen ska behandla dig likadant som han behandlar andra människor.
  • Du känner dig ofta orolig och nedstämd.
  • Du har svårt att göra upp planer, allt beror på hens skiftande humör.
  • Du drar dig undan från vänner och bekanta och skäms över hur du låter din partner behandla dig.
  • Varje försök att reda ut problem med din partner lämnar dig frustrerad med känslan av att ingenting är löst.
  • Det känns som om ni talar olika språk.
  • Din självrespekt och tro på din förmåga har minskat betydligt.
  • Du känner dig illa till mods i hens sällskap men du älskar din partner.
  • Du misstror din uppfattningsförmåga, ibland tvivlar du till och med på ditt förstånd.
  • När hen är trevlig så undrar du om du inbillat dig tidigare episoder då hen behandlat dig illa.
  • Du är alltid på din vakt så att du inte ska säga eller göra något fel, något som retar upp din partner.
  • Du ältar era gräl om och om igen och försöker komma på vad som gått fel men hittar inget svar.
  • Du är rädd för din partner men får samvetskval för att du är det.
  • Du vantrivs med ditt liv men är säker på att du inte kan få det bättre.
  • Du har tappat intresset för saker du tyckte om att göra förut.
  • Er relation slukar allt mer av din tid och energi men du får ingen rätsida på det.
  • Du får stressymtom, t.ex sömnproblem, ångest, muskelvärk, huvudvärk, hjärtklappning.
  • Du känner att du egentligen inte vill gå hem på kvällen, du dröjer kvar på jobbet, sitter kvar i bilen.
  • Ibland känner du dig totalt orkeslös, nästan apatisk.
  • Du har glömt bort vad som är viktigt för dig och vad du ville med ditt liv.

Känner du igen dig?

Om det så bara är i några av exemplen så är du med stor sannolikhet utsatt för psykisk misshandel av din partner. Psykisk misshandel lämnar inga blåmärken och benbrott, men det knäcker ditt inre. Många som utsatts för både fysisk och psykisk misshandel har sagt att de upplevde den psykiska misshandeln som värre än slagen och sparkarna. Misshandeln brukar i regel trappas upp och det är inte ovanligt att den som misshandlar psykiskt börjar ta till även fysiskt våld efter ett tag.

 

Tack för att ni tog er tid att läsa mitt inlägg Hjärta