19. jul, 2017

Följa ödets val...

Ibland så blir jag extra fundersam, när det gäller just ödet. Man hör flera gånger genom livet, att man ska följa ödets väg. "Ödet visar dig vägen, du ska inte gå emot ödets väg osv.."

Så är det nog. För tänker man efter, så stämmer det. Nu till min fingervisning från ödet.

Det har alltid varit turbulens i mitt liv, på något sätt. Men jag tar mig alltid igenom det. Är en överlevare, och en trygghet för många. Mina erfarenheter och kunskaper, har gjort att jag ser människor på ett annat sätt än många andra. Jag kan ge folk många chanser, trots att de har sårat mitt inre. Men visst, det kommer alltid en gräns. Det tackar jag för. Många gånger, så skulle jag nog ha lyssnat mer till magkänslan och följa ödets finger visningar. Jag är som jag är, följer min väg. På gott och ont.

När det gäller mig och Tony, så har jag följt ödet och min magkänsla. Har alltid trott, att allt skulle ordna sig. Att han skulle "lära" sig att våga känna min trygghet, så han vågade "leva"! De som känner oss, vet att han har en problematik (som blev upptäckt under vår tid pga mig). Tony har Asperger syndrom och ADD. Han har även psykiska besvär, så inte är konstigt med tanke på hans problematik och ovetskap om dess.

Under vår tid, så har jag varit där vid hans sida. Lärt honom att förstå sig själv och oss andra. Jag har funnits där då han har behövt mig. I de allra flesta tillfällen. De som lever i förhållande med dess problematik, vet vad jag pratar om.

En person som har den problematik, kan älska någon annan väldigt djupt. Det är de glimtarna som gör att man kan och orkar finnas där vid dess sida. Min Tony är djup och har en hel del kärlek inom sig. Han var bara tvungen att lära sig att visa det på "rätt" sätt Ler Man måste se dessa detaljer, för han visar sin kärlek på sitt sätt. Tony vet vad jag uppskattar, och när han vet att jag behöver det som mest, då gör har det. Hjärta Kärlek är dalar upp och ner. Förhållanden är så och det ska nog vara så också. När paniken kom förr till Tony, så stack han. Även om har inte ville det, så gjorde han det. Jag vet hans tankar just då. Vet hur hans tankesätt snurrar. Han vet att jag vet!

Tony tog beslutet för ett bra tag sen, och lämnade mig. Han passade på när jag var borta. Det var på det enda sättet han klarade av att göra det. Vid det tillfället, så var jag ganska slut på energi. Det var mycket runt mig, med mig själv och annat. Så jag orkade inget annat att göra, än att låta honom göra det valet då.

För att göra historien kort, så ångrade han sig. Han kämpade sig tillbaka. Tony ville inte ha ett liv utan mig. Jag var ju hans allt! Han ville LEVA ett LIV tillsammans med mig. 

Jag gav vårt äktenskap en chans! Fanns en del orosmoln från min sida, med tanke på vår tidigare tid. Jag vågade inte riktigt TRO på att det skulle fungera. Det fanns ändå ett val, självklart måste jag börja våga tro. Tony hade äntligen börjat våga tro på oss, vågat börja leva, och ta emot livet. 

Vi båda har sviter inombords efter tidigare förhållanden och bakgrund. Jag har en tro på att kärleken ändå ska få övervinna de och att vi ska få leva gott. Vi är värda det!  Det är så många månnsikor på denna planet, som lägger så mycket energi på alla andra. Att de glömmer själva att leva. Vi behöver inte göra det. Vi går framåt, trots våra motgångar här och där. Vi finns själsligt där för varandra. Ödet har utstakat vårt liv. Annars hade jag/vi aldrig klarat oss igenom dessa år. Jag har funnti min styrka i magkänslan och fingervisningarna. Min framtidsbild är fortfarande den jag såg för 4 år sen. Den finns där. Nu tror jag ännu mer på den!

Ödet har visat oss ytterliggare vägen framåt Hjärta Något har skett, som inte skulle kunna ske.

Vi fick nyligen besked om att vi ska ha barn. Ett gemensamt barn. I början av februari ska denna lilla komma.

För snart 4 år sen, så fick jag en svår virusinfektion i kroppen. En infektion som gav mig ett svårt missfall då. På grund av den, så ändrade sig hela min livmoder cykel. Inget stämde och jag hade ont då mensen kom. Gjorde många undersökningar och fick mediciner. Läkaren hade ingen riktigt förklaring till varför, men min cykel kom inte igång trots behandling. Min kropp hade sagt nej, den var "slut". Så för mer än 2 år sen, så gav jag upp psykiskt när det gällde ett ytterliggare barn och så. Min kropp fick bli "gammal" i förtid.

Men så kom denna våren, då allt hände. Tonys tillflykt, flytten från kära Hultet och all dess jobb! Sen även min jobbiga sjukskrivning med armen. Allt hände samtidigt kändes det som! Men någonstans där inne i min kropp, valde ett frö växa. Ett frö som vi blev så lyckliga över Hjärta Den lyckan ska ingen få ta ifrån oss. Ödet har visat oss, att vi gjorde rätt jag och Tony. Jag kämpade oss kvar vid varandra, vi vägra släppa taget om kärleken. Belöningen kom! Visst, allt kan hända än. En graviditet är en risk. Men det tänker vi inte så mycket på oss.För oavsett, så kommer det vara vi Hjärta