6. sep, 2017

Ljudet av skratt som saknas..

Tänkte häromdagen på mitt skratt, eller saknaden av skrattet i hjärtat. Det känns som om det har rymt ifrån mig... Det saknas... Vart är den glada Vicki egentligen?! Jag har alltid setts som den allvarsamma, men hade alltid en glimt i ögat och skrattet nära till hand. Stunderna med barnen är lyckorus för mig. Vi kan skratta tillsammans, men den allvarsamma jag tar över. (Mitt medvetna jag, ser till att alltid ha det gott med mina barn Ler)

Är det så, att min energi har runnit ut nu? Orkar jag inte ens skratta?!

Det har varit så otroligt mycket för mig, så det är väl inte konstigt kanske. Man behöver inte vara en Einstein för att förstå det. Men varför tog jag det så här långt? Varför tillät jag det?

Nu är jag hemma från arbetet med vård av barn. Jag hinner tänka då. Inte bra enligt mig, men facit i handen så är det det! När jag är på arbetet, så koncentrerar jag mig där. Jag kan inte tänka på annat då.

Upptäckte häromdagen, då jag var tvungen in och handla till barnen. Att jag hade panik i kroppen! Jag klarade nästan inte av att gå in på affären på grung av alla negativa känslor i kroppen. Det var så många år sen jag kände det så... Panik! Jag gör det jag ska göra, men så fruktansvärt jobbigt Gråter Ångesten kryper i mig! Men jag tänker inte ge upp. Nu tänker jag se till att killarna frisknar på sig ordentligt, så ska jag ta hand om mig själv å.

Jag har tankarna på att åter igen kontakta min förra psykoterapeut, eller en kurator. Behöver "bolla" tankar med någon. Jag, för en gång skull, behöver få vara under någons vingar. Det senaste året, har det hänt så många saker, som har gjort att jag har varit tvungen, att ta itu med saker och ting från bla mitt förflutna. Många flashbacks som har rivit upp sår, inre stress, ordna upp saker, behövt varit klartänkt och mycket mycket mer. Låter kanske inte så mycket. Men med alls tjafs och bråk emellanåt, så tryter energin.

Det största problemet enligt mig, är att när jag säger att jag mår inge bra. Då är det knappt nån som tror på mig. De undviker att inse hur mitt mående är. Varför? Jo, jag antar att om jag som är en stark person, går i sprillror, då kan jag ju t ex inte finnas för de personerna. Eller så blir de skrämda av att se någon som uppfattas som starkare bli svag, för det betyder att de också kan gå i sprillror. Ja jag vet inte...

Jag har vid tidigare tillfällen skrivit, att jag har sett varningstecken, för att det är för mycket för mig. Fördelen med att vara jag, är att jag ÄR medveten om vad som händer. Jag har all makt att stoppa det! Önskar att jag bara hade all makt över att ordna fred på vår jord också. För allt som sker omkring oss med maktspel och krig, är så förödande själsligt för oss civila. Det gör inte ens välmående något bättre med att gå runt med katastroftankar.

Minns när jag var liten, så tänkte jag mycket på OM det blir krig. NU går dagen barns med tankarna, NÄR det blir krig... Usch! En sådan skrämmande tanke!

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg om just katastroftankar lite längre fram..

Kram Viktoria Hjärta