11. apr, 2018

Isak

Lördagen den 17 februari kl 15.31, föddes min 4:e son vid namn Isak Hjärta 

Jag började få en massa sammandragningar, på onsdag samma vecka som födseln. det var under promenaden jag tog, då jag skulle möta upp tvillingarna vid skolbussen. Det är inte många meter till hållplatsen, men det tog sin tid för mig att ta mig hem. Kände i hela kroppen att något var på gång. Jag hade varit upprörd tidigare under dagen, så det var väl också en hjälp till att det hela startade. Tiden för födsel var överskriden med nån dag, så jag var nog "lättstartad" Ler

Sammandragningarna fortsatte, men de var inte så starka ännu. Gick och la mig för kvällen, vakna ca kl 00.00, då drog det igång lite mer. Fick starkare smärtor. Jag lyckades somna om en liten stund. Hade smärtor från och till hela natten. På morgonen så upptäckte jag att jag hade börjat blöda lite. Ringde till min "svarttaxi" Laila. Hon kom för att köra in mig till förlossningen. Ringde min syster Mia också för att få hit henne till tvillingarna. Mia skulle stanna här och ta hand om barnen och hemmet den tiden jag var inne på sjukhuset. Maken Tony fick stanna kvar hemma, medans jag åkte med Laila in till centralsjukhuset. Han skulle komma efter, när Mia skulle anlända.

När jag anlände vid förlossningen, så blev jag undersökt. Barnmorskan konstaterade att jag inte var riktigt redo än, utan hon valde att skicka hem mig igen. Jag blev orolig, då jag vet att jag kan vara trög i början,men att det går fruktansvärt fort när det vill. I min journal så står allt sådant, men det spelade ingen roll vad det stod där eller mina ord. Jag skull hem! Laila var snäll och körde hem mig igen. Tony var precis på väg till att åka, när jag ringde och sa att jag kommer hem igen. Kan ärligt säga att jag fick sån ångest, katastrof tankar fick jag kämpa med. Mina andra förlossningar, har varit långdragna, och pga tidig vattenavgång så kan jag utveckla betastreptokocker. Det var det som hände vid min första förlossning. Vid tvillingarnas födsel, så var de förberedda på det, och hjälpte mig att föda dom genom igångsättning (eftersom mitt värkarbete inte var så intesivt).

Min syster stannade kvar hos oss under dagen, trots att jag inte var på sjukhuset. Hela torsdagen, så gick jag med värkar hemma. Försökte att dölja mitt mående för killarna, men de såg. BArn är inte dumma inte Ledsen Vi kom i säng alla ganska sent den dagen. Satt uppe och pratade med syster, andades så gott jag kunde mellan sammadragningarna.

Fredagen kom, och nu hade jag börjat blöda mer, sammandragningarna var starkare. Ringde in till förlossningen, och jag skulle åka in. Laila kom åter igen och körde in oss tillförlossningen. Väl där igen, så fick jag reda på att jag hade inte öppnat mig såpass mycket igen. Jag blev så ledsen, för jag är så less på att allt ska ta en sån tid. Jag visste ju även att de skulle skicka hem mig åter igen, och paniken var nära. Förklarde åter igen, allt som jag hade sagt dagen innan ang min situation med mina tidigare erfarenheter. Men det spelade ingen roll. Då trädde Tony in, och drog upp min bakgrund när det gäller panikångesten. Så de pratade med mig om det. JAg sa ärligt att jag hadefått mer ångest under graviditeten, pga sömnbrist, utmattning och att jag hade inte mått så bra fysiskt under graviditeten. Barnmorska gick iväg och pratade med läkaren. De tog ett beslut att jag skulle få stanna kvar på sjukhuset det dygnet, så de skulle få se vad som skulle ske. Vi hamna på ett rum tillhörande förlossningen, där skulle jag få smärtlindring och även bricanyl, för att stanna upp sammandragningarna lite. De ville att jag skulle få sova lite, då jag hade varit vaken nästan 2 dygn. Orkade vila ca 1 timme. Jagoch Tony tog många promenader inom sjukhuset, för att försöka få livmodertappen att bli lite mer medgörlig.Kan säga att det lönade sig inte. Jag svor över min kropp, grät en hel del. Blev så less mig själv. Tony blev min stöttepelare. Han krama mig och fanns där för mig. Tony var den starka, och stark på ett sätt som jag aldrig trodde att han skulle vara för mig. Jag kände en sådan tacksamhet till honom Hjärta Senare på kvällen, så tog läkaren beslut på att vi skulle hamna på patienthotellet istället. För förlossningen var överfullt. Det fick väl gå bra för oss, vi var iaf kvar på sjukhuset. Men jag hade så ont, trots min höga smärtgräns, så var det jobbigt. Jag tål smärta, men långdragen smärta sätter sig psykiskt på mig.

Natten till lördagen, var inte rolig. Så fruktansvärt många förvärkar. Tony klockade dom hela tiden. Jag försökte sova mig igenom dom, men det gick inte alls. Till slut så ringde vi förlossningen, så vi gick dit för en undersökning. Träffade på enäldre härlig barnmorska. Hon var lugn och berättade att nu började det hända något Ler stortMen lång väg kvar. Hon sa bestämt att vi skulle sluta och klocka mig, inte gå runt (minkropp skulle vila), och hon skickade med lite smärtlindring och nattamål (smörgås och yoghurt). Vi skulle komma tillbaka på förmiddagen, så skulle de ta ett nytt beslut.

Kl 11 så kom vi tillbaka till förlossningen, och undersökningen visade att "tappen" var på väg att plana ut sig. Nu fick vi beskedet att de skulle hjälpa mig med droppstimulering. Vi fick installera oss på ett av förlossningens rum. Äntligen! Nu var vi inom de väggarna. Barnmorskan sa nu, att vi skulle få bebis till kvällen/natten. Det kändes skönt att höra. Var ju så rädd för att de skulle skicka hem oss. Men nu så lyssnade de ordentligt på oss.

Klockan tickade på. Flera undersökningar, och lite övertalning på smärtlindring. Jag sa att jag helst enbart ville ha lustgas ( de andra förlossningarna har jag haft det). Tony tyckte också som barnmorskan, att jag skulle överväga lite smärtlindring, med tanke på min trötthet efter dessa 3 dygn med smärtor ochingen sömn. Så fick det bli då.

Barnmorskan skulle få vattnet till att gå, för det var konstigt att det inte hade gått än. Så gar det alltid varit tidigare att vattnet hade gått. Men icke denna gång. Barnmorskan kom inte åt för att sticka hål på hinnsäcken, så hon masserade min mage för att framkalla en värk. Men hon behövde inte göra så mycket, för helt plötsligtså "gick" vattnet. Fy och tvi! Det känns så hemskt, precis som om man kissar på sig Förvirrad Nu skulle de avvakta 1 timme och se vad som skulle ske. Om jag öppnade mig självmant eller att jag behövde droppet. Undersökte mig efter timmen hade gått, och fortfarande inte öppen mer än 3 cm. 7 cm kvar Ledsen Jag berättade åter igen för barnmorskan, att det kan gå fort, som tidigare. Jag är trögstartad, men sen kvick. Såg på henne att hon tog det åter igen med en nypa salt. "Grannen" rummet bredvid skulle allt föda före mig sa hon och skrattade.

Barnmorskan gick iväg för att ringa narkosläkaren, och för att göra iordning droppet till mig. Jag hade fått igång en liten dos med lustgasen innan hon gick iväg. För värkarna var kraftiga nu. Nu hade det inte gått lång tid från inskrivningen, smärtorna var illa. Tony stod hela tiden vid min sida. Han höll en varmvattenflaska mot min ländrygg. Hade så ont där. Men han fick ställa sig vid mitt ansikte istället, för jag ville hålla hans hand då värkarna var som värst. Nu kom barnmorskan in med droppet, coh jag skrek till henne att jag vill krysta. Hon trodde mig inte riktigt tror jag, med tanke på att hon hade ju undersökt mig för typ ca 15 minuter sen. Men hon kollade mig, och hon blev förvånad. Isak var på väg ut! Hon ringde på hjälp. De hann inte ens att knyta förklädet, utan jag fick börja krysta. Efter några krystningar, så föddes han, vår lilla Isak Hjärta

Isak föddes med 10 fingrar och 10 tår, och skrek med friska lungor. Mycket hår han han också den lilla gossen.

Barnmorskan sa, att hon hann och tänka att jag hade ju sagt att allt kunde gå fort... Hon fick sig nog en tankeställare där. 7 cm kan gå fort... Även Isak hade dragit sig nedåt snabbt.. Så även denna gång, så födde jag utan smärtlindring. Enbart med en väldigt låg dos med lustgas som lite hjälp. Lite stolt är jag, men jag kan erkänna att jag känner mig lite snuvad på att få uppleva en förlossning med smärtlindring Ler stort

Vi, jag och Isak mår bra. Allt har flytit på bra. Tänker ordna ett album med kort på honom Hjärta

Jag vill tacka alla som var med på denna resa! Tack för all hjälp.

Ett speciellt tack till min syster Mia, som gav både mig och tvillingarna trygghet då jag var på sjukhuset. Så härligt att inte behöva känna oro över hemmets delar och killarna.

Det största tacket, går till min man Tony, som verkligen fanns där vid min sida. Jag kände verkligen en enorm trygghet till honom, och hans kärlek till mig lyste. Det vackraste, var att få se hur hans glänsande ögon lyste, av kärlek när han tittade på vår son. Kärlek.

Hjärta