6. jun, 2018

6:e juni

Idag så firar man Sveriges Nationaldag! Det är en dag som ska firas. Men jag är lite tvetydigt i mina känslor för denna dag. Varför då?! Jo, för mig så har jag tyckt att Sverige står för frihet och trygghet. Men är det så nu? Känslan är att friheten har minskats och tryggheten har rubbats. Visst, vi har inget krigshärjat land. Det ska man vara tacksam över. Det finns dock andra saker som spelar in i mina tankar och känsla. 

Bara systemet när det gäller LSS- lagen. Är det en trygghet, och låta utsatta klara sig själva utan assistans. Utsatta som inte kan ta hand om sig själva, människor som är beroende av kunna lita på andra, för att överleva. 
Människor som är sjuka, både psykiskt eller fysiskt. De ska arbeta, spelar ingen roll så länge försäkringskassan anser att man har 1% arbetsförmåga. 
Underbemannade sjukhus. 
Underbemannade polisstyrka. När man ringer polis om ett tips, så har man inte personal att skicka ut. Räddningstjänsten gör så gott de kan. All heder åt dom!
Kriminalitet har alltid funnits, men i dagsläget så är det fruktansvärt många brott som sker. Gängbråk, dödsskjutningar, stöld, våldtäkter och mera. Som sagt var, så har det alltid funnits, men det har trappats upp. Orsaken till varför, kan man alltid spekulera i. 
 
Trygghet och frihet saknas. Frihet till att kunna få vara ifred. Kunna gå genom staden sent på kvällen, utan att vara på helspänn. Frihet till att kunna stå upp och säga vad man tycker och tänker, är också ett minne blott. Yttrandefriheten känns långt bort. För säger man ”fel” saker om samhället och dess invånare, så är chansen stor, att man får det emot sig. 
Man ska helst smälta in i klungan av människor, för att bli accepterad av samhället. 
Jag avgudar de som gör totalt tvärtemot 💪🏻
 
Nåja, inlägget kan göras långt. Jag väljer att stanna här. 
Jag vill ha frihet och trygghet! Kunna känna den!
 
Jag är jag! Respektera mig för den jag är. 
 
❤️