12. jun, 2018

Katastroftankar...

Att leva med katastroftankar, är enormt krävande energimässigt. Man förutser eventuella händelser, som gör att man känner panik och ångest. I fall att det händer något. Tanken får igång ”försvarssignalen” känslan vi har. Tankarna snurrar runt! Hur ska jag gå till väga? Vem kan jag ringa om hjälp behövs? Vem ska ta hand om mina barn ifall något händer mig? Listan kan göras lång med alla tankar som snurrar. Det utlöser paniktillstånd. Hjärtklappningar, svettningar, tillflyktskänsla, och yrsel är några av kännetecknen till panik. 

Detta är min vardag! Så lever jag. För det mesta, så kan jag hantera dessa situationer. Jag vänder lite på ordet katastroftankar, till B-plan eller överlevarinstinkter. För dessa tankar, har lärt mig att förutse saker. Som tex att jag ska förbereda med att ta med extra kläder, extra mellanmål, kokat vatten till lillen om vi ska åka någonstans. Ni kanske tycker att detta är normal tanke och förberedelser. Så är det! Fast nu tog jag de ”lugna” tankarna som exempel.
Jag förutser olyckor hela tiden. Allt ifrån att killarna ska sätta i halsen till någon hemsk olycka. Det är jätte kämpigt för mig att se på när killarna åker på sina sparkcyklar. Jag SER olyckorna framför mig. Tyvärr så inträffar olyckan också emellanåt 😞 Då får jag finnas där för att trösta och plåstra om dom. Tanken är ju då att jag kunde ha förhindrat olyckan. Fast jag kan inte linda in barnen i bomull heller. De måste få slå sig ibland, och få blåmärke och skrapsår.
 
De värsta katastroftankar handlar om mig. För de som handlar om andra, kan jag ju finnas där för dom ifall de inträffa, jag kan finnas där för andra å styra upp situationen. Men om det händer mig något, så vem tar hand om barnen. Tänk om någonting händer mig mitt framför dom?! Jag kan känna deras panik inombords vid bara tanken 😢 Mina planer inför framtiden, är ju självklart, att jag ska finnas där för dom väldigt länge till. 
 
Det är så svårt för andra att förstå, hur man mår vid dessa tankar. Känna den enorma panik som genomförs genom kroppen. En panikkänsla som rör vid alla våra sinnen. 
Tyvärr så gör sig denna ångest mer påmind när kroppen å sinnet är trötta. Sover jag dåligt, så blir det mer av allt. Stress är också en ytterligare faktor till förvärrat tillstånd.
 
Men trots det, så har jag lärt mig att hantera detta ganska bra utåt. Men inombords så kämpar jag på. 
Det positiva med detta är, att jag kommer att vara bra förbered mentalt om/när  tex kriget kommer. Eller när någon stor katastrof av något slag inträffar. Men förhoppningen är att jag ska kunna lära mig att leva gott, utan dessa tankar. Helt fri den ångest kommer jag aldrig bli. Den är en del av mig! Jag var så liten när jag fick min första panikångestattack. Så det har liksom blivit en ”personlighet” hos mig. Hit skulle jag vara utan den?! Vore det då jag? 
 
Panikångesten finns där. Jag hanterar den och lägger inte så stor vikt vid den. 
Som jag brukar säga till panikångesten: Bite me! 
 
Lite tankar från Viktoria ❤️