16. jun, 2020

Operation

Hej alla läsare!

Länge sen nu igen, tyvärr.. Men det har hänt en del nu. Positiva saker. För det första, så har äntligen min operation blivit av 🙂 De ringde för ca 3 veckor sen, och erbjöd mig ett operationsdatum. Gissa om jag tog det!? Den 28/5 åkte jag in med tidig buss, till operationscentrumet. Var skaplig nervös. Mina katastrof tankar var jobbiga, men konstigt nog så kände jag ett inre lugn trots det. Lever dagligen med nån form av ångest, men på nåt vis, så klarade jag mig ändå bra. Det fanns en stor risk till att jag skulle vända på klacken och gå hem igen. För när paniken kommer, så vill man bara tillbaka till trygheten. Jag var fast besluten, av att klara av denna här utmaningen. Jag valde att ta en promenad från buss- stationen till centralsjukhuset. Var en fin och ljuvlig morgon. Kände dock en oro för att det skulle krångla till sig, efter operationen, med tanke på skjuts. Sjukresor var lite krångligare än förr, att få till nåt bra. Men tänkte att det får uppvaket hjälpa mig med.

Väl framme på sjukhuset, så fick jag vänta ett bra tag, då entrèn öppnade inte förrän kl 7. Jag fick sällskap av en äldre dam, som ville vara i god tid för sin operation. Denna damen var nervös, så jag började prata med henne. Fick henne till att skratta lite och hon slappnade av. Vi hade sällskap även inne på operationscentrumet. Märkte av att hon var lite vilsen, och hennes nervositet gjorde inte det bättre. Men som vanligt, så höll jag ordning på både hennes humör och medicininformationen 🤪 Hon frågade mig hela tiden, vilka tabletter hon hade fått osv. Det kom fler in till väntrummet. Jag och den äldre damen fick de andra till att slappna av och skratta i all nervositet. En norsk kvinna tackade mig för sällskapet, då jag fick gå in till operationen. Jag hade gjort hennes dag, sa hon. Det glädje mig väldigt mycket. För jag är ju sån,,Vill få andra att känna sig trygga och glada, trots mina egna orosmoln.

Pratade med läkaren innan narkosen. Han förklarade ingreppet, och sa att hur han skulle göra. 

Narkos hatar jag. Pratade med narkosläkaren, och berättade att jag brukar få panik. Så sköterskan var förvarnad. Allt gick bra, tills hon bad mig att andas och ta det lugnare. Paniken kom. Minns hennes ord till uskan, att de var tvungen att söva mig fort nu. Det var det jag bad dom om...

Vaknade upp på uppvaket, och mådde piss! Mådde så illa, trots att jag hade tagit medicin för illamående. Sköterskan kom och höjde syrgas och gav mig medicin. Var likblek, så det tog några tester. Allt snurrade, och kände paniken komma. Mådde inte alls bra. Ville ringa hem till mina barn. Men det fick jag inte. Var tvungen att lugna ner mig. Jag brann inom mig. I hela höften och benet ner, så brann jag. Har aldrig någonsin upplevt något sådant. Sköterskan kom och kände på mig. Normal temp... Slumrade till en stund. Hörde allt omkring mig, men orkade inte ha ögonen öppna. Lyckades till slut att må något bättre.. De hade höjt syrgasen något ytterliggare. Tittade på klockan hela tiden. Visste att jag skulle kunna få åka hem snart.. Men klockan tickade på. Till slut kom det lite färg på mina kinder. Fick sätta mig upp sakta. Då såg jag damen komma in nyopererad. Hon vinka till mig och gjorde tummen upp. Gjorde det tillbaka, ville inte att hon skkulle tro att jag inte mådde bra.. 

Överläkaren, som gjorde ingreppet, kom och pratade med mig. Han berättade att knäet är i sämre skick än vad de trodde.. Kände att det blev svart för ögonen på mig. Jag ville absolut inte höra detta. Men fick ta mig till det ändå... Jag kan få ett bra "knä" liv ändå. Om jag fortsätter att gå ner i vikt, gör träningen till en del av mig och tänker mig för i fortsättningen. Måste även träna för att motverka broskbildning ( atros), eftersom hela den laterala (yttre) menisken är borta. 

Nu började jag pigga på mig ordentligt. Nu ville jag bara hem.. Gick, alltså GICK, själv till toan. Utan stöd 🙂 Vilken känsla det var! Detta var början på min återrehabilitering. 

En taxi blev beställd av sköterskan, så äntligen var jag på väg hem. Fick lite smärtlindring hem. Order på att jag skulle ta dom. Är ju inte riktigt jag då, detta med dessa kemikalier.. Kan erkänna, att jag har inte tagit en enda tablett 😉 Nu ska man ta medicin om det är nödvändigt. Men jag tar hellre smärtan en stund till. Har gått i över 1 år med smärta, så npn dag mer el mindre gjprde inget ansåg jag..

Nu är det ca 2.5 vecka sen operationen. Jag tränar på, och det går framåt med stormsteg. Har en bra återhämtning. Knäet är fortfarande ostabilt, men jag känner styrkan är på väg. Jag tränar mig nu att gå riktigt igen. Har gått snett, och nu ska hållningen blir rak åter igen. Det är inte lätt. Musklerna motarbetar mig som tusan. Men jag ska vinna kampen. NU från nästa vecka, så får jag tillåtelse att träna på gym 1845 här i Grums.. Först och främst blir det styrketräning. Mne tämkte jag skulle även gå på yoga. Sen om några mpnader, ska jag prova på dansmixarna de har där... 

Jag känner att jag är på gång. Hoppas innerligt att framtiden blir bättre på flera olika plan... Ni som föjde min förra blogg, vet att det har varit en hel del med allt. Men nu blcikar jag framåt.. Önskar bara att jag vågar mer, vågar ta mer chanser ❤ Men det växer fram det med ❤

Nu säger jag godnatt! Vi höres snart igen..

Namaste❤